name
space

Risto Holopainen: Självporträtt utan spegel

Publisert i Ultimas programbok 2006 og på Ballade 10.10.06

For English scroll past the Swedish text

Vi är alla intresserade av hur andra uppfattar oss. För att få en aning om deras första intryck kan vi se oss i spegeln. Självporträttet är ett annat sätt att se sig i spegeln, fast kvarhållet i tid och med en tolkning i form av det personliga strecket. Därmed blir det en dubbel projektion, en överlagring av bilden av ens yttre framtoning och de personliga egenskaper som kan utläsas ur stildragen. Kan man tänka sig ett musikaliskt självporträtt? Visserligen bryter analogin samman om den dras för långt. Verkets stildrag avslöjar mycket om tonsättarens personlighet, men knappast allt. å andra sidan skulle vi behöva säga att musiken föreställer någonting på en mera konkret nivå, och inte vad som helst, utan sin egen upphovsman. Till en del kan det sägas vara uppfyllt i Lene Grenagers cellokonsert. Den skulle kunna ses som ett självporträtt av en cellist, skriven för en annan cellist. Men det finns förstås mer att upptäcka i detta verk.

Cellokonserten rymmer inte bara projektionen av Grenagers eget spel såsom hon har abstraherat väsentliga drag av det, men också av norsk folkmusik. Båda dessa manövrar riskerar att bli dåliga kompromisser som inte överlever översättningen till ett annat idiom. Visserligen är Grenagers stil frejdig på ett helt annat sätt än exempelvis Geirr Tveitts, men likväl möter varje verk som försöker inkorporera folkmusikaliska stilelement problemet med översättning. Denna översättning till ett annat instrumentalt medium brukar alltid eliminera något av det fascinerande med den äkta varan, som de subtila kringelikrokarna och nyanserna som spelmän använder årtionden på att finslipa. Norsk folkmusik är ju en solistmusik där små nycker och dragningar är väsentliga, vilket är ett mycket enkelt skäl till att orkestreringar av den sällan fungerar. All instrumentation blir överlastning om man inte förenklar samtidigt -- men förenklingen är beklaglig. Ehuru cellokonserten inte är äkta folkmusik, är den heller inte oäkta. Den förhåller sig osentimentalt och rullar in i skogen för att "asfaltera naturen".

Man skulle kunna tro att notationen i sig ställer till med problem när det gäller att förmedla sådant komplext och vanligtvis gehörstraderat material. Men många folkmusiker vet hur man tar vara på gamla uppteckningar av låtar som inte längre är i cirkulation och gör dem levande, precis som klassiskt skolade musiker i arkiv- och arkeologibranschen. Grenagers notation är koncis och avstår från överflödigt pynt men förmedlar de väsentliga dragen. Hon riktar sig till musiker som vet att forma sina stämmor, som spelar det musiken kräver och inte bara det som står i noterna. Och förutsatt att de gör det, finns det hopp om att få höra en riktigt spänstig gangar som går igenom en stor del av konserten.

Cellokonserten kompromissar inte bara med folkmusiken, utan också med den musique concr¸te instrumentale som utgör förlagan. För den som har undgått att höra Lene Grenager live, antingen med Spunk eller på egen hand, finns den nyutkomna CD:n slåtter, slag og slark. På något sätt tycks den fungera som en skissbok för cellostämman i konserten. I egenskap av tonsättarens originalinspelning kan den också bli ett interpretatoriskt rättesnöre. Men bara ifall den verkligen kan gälla som förebild för uttrycket i cellokonserten. Och det är inte säkert.

Frågan är också hur pass mycket av den ursprungliga råheten i slåtter, slag og slark som går att överföra via partitur till en annan cellist. Utgångspunkten där är de instabila kaotiska ljudförloppen med stråken pressad som en vägvals mot strängarna, det tvåhändiga perkussiva spelet och gnistrande dubbla flageoletter. Längre kan man inte gå med en cello ifall man vill kunna spela på den nästa gång också. Grenagers spel uppehåller sig ofta vid gränserna av det fysiskt möjliga. I cellokonserten finns transportsträckor vars funktion kanske är att låta solisten utmatta sig genom den typen av brutalitet. Själva det musikaliska materialet tycks också bli så utnött att det slutligen bara behåller öppna kvinter och ett gnuggande i cirklar över alla strängar som ett primitivt urmaterial.

* Även om det finns lyssnare för vilka all samtidsmusik framstår som flera instanser av en och samma plingplong, skulle man önska att de kunde uppfatta hur underhållande och lättsam mycket av Grenagers musik är, utan att för den skull förfalla till ofarlig dekor. Därtill är den för frenetisk och brutal. För att ta ett diametralt motsatt exempel: Morton Feldmans musik är sällan direkt underhållande. Det kontrakt den upprättar med lyssnaren lyder: "Håll till godo, mer än så här blir det inte. Om du vill få något ut av det här får du följa med noga!" Hos Grenager gäller snarare: "Spänn fast säkerhetsbältet, nu kör vi -- och det går fort!" Det är det uppbrutna, kollageaktiga som präglar cellokonserten som manar fram en sådan känsla av högt tempo. Och kanske en tillstymmelse av horror vacuii.

Det gäller i än högre grad det tidigare verket Attitude, skrivet för Affinis. Där är inslagen av konstruerad improvisationsmusik större. Jämför gärna med vad improvisationsmusiker får till när de lägger in 'strikta partier' i sina flöden (hör till exempel Anthony Braxton eller Barry Guy). Det är nog sällan någon har som ideal att framhäva skillnaderna mellan lössluppen improvisation och kontrollerat spel, man vill hellre få dem att rinna in i varann utan tydliga gränser. Cellokonsertens partitur har inga vita fläckar där musikerna är helt överlämnade till sig själva, men där finns grader av frihet som ger en viss flexibilitet. Och det ser ut som att väldigt mycket kommer an på solisten, Tanja Orning, och den tolkning hon bidrar med. Antagligen är det missvisande att jämföra cellokonserten med det solistiska spel vi har hört från Lene Grenager. Under alla omständigheter är det bättre att vänta sig det oväntade av detta nya verk.



Self-Portrait without Mirror (translated by Andrew Smith)

All of us are interested in how others see us. To have some idea of what their first impression is, we can look in the mirror. A self-portrait is another way of looking in the mirror, though suspended in time and interpreted from a personal point of view. Thereby it becomes a double projection, the image and its outer appearance on top of the distinct characteristics that can be read from a personal interpretation. Is it possible to imagine a musical self-portrait? Of course the analogy collapses if taken too far. Stylistic elements of a work reveal much information about it´s composer´s personality, though hardly everything. On the other hand, it must be said that music represents something at a more concrete level, not just anything, but it´s own creator, in fact. To a certain extent this can be said to be fulfilled in Lene Grenager´s cello concerto. It should be looked upon as a self-portrait of a cellist, written for another cellist. But there is more to be discovered in this work.

The cello concerto does not only contain a projection of Lene Grenager´s mirror image in the form in which she has abstracted a substantial part of it, but also of Norwegian folk music. Both of these manoeuvres risk becoming poor compromises that will not survive translation to another idiom. Lene Grenager´s style is indeed bold in quite a different way from, for example, Geirr Tveitt´s; however, any work that attempts to incorporate stylistic elements of folk music will encounter problems in translation. Translation to another instrumental medium nearly always eliminates something of what fascinated us in the original idiom, such as the subtle embellishments and nuances that fiddlers have spent decades refining.Norwegian folk music is for solo performance, and all its small details and nuances are vitally important - a simple reason why orchestrated folk music seldom works. Any instrumentation overloads the music unless one simplifies it at the same time - which in itself is a shame. Even though the present cello concerto is not folk music, it is not un-genuine either. It relates unsentimentally to its material, rolling into the forest to ´tarmac the countryside´.

One might think that the notation itself presents a problem when it comes to conveying such complex and usually orally transmitted material. Many folk musicians, however, know just how to approach old written material, pieces that are no longer in circulation, and bring thew to life, just like classically schooled musicians in the archives and archeology department. Grenager´s notation is concise and she refrains from unnecessary decoration while at the same time conveying the most important elements of the music. She writes for musicians who know how to shape their parts, who play what is demanded of the music, and not just what is notated. And, provided that they do, there is hope of hearing a lively gangar throughout a large part of the concerto.

Not only does the cello concerto enter into a compromise with folk music, but also with the musique concr¸te instrumentale that is part of the work´s basis. For those who have not heard Grenager live, either with SPUNK or on her own, there is a newly released CD available entitled slå, slag og slark. In a way it seems to have served as a sketchbook for the cello part of the concerto. With regard to this being an authentic performance by the composer, the recording might also serve as an interpretative guide - as long as it genuinely can be seen as a model for the cello concerto´s form of expression. And that is far form certain.

There is also a question of how much of the original coarseness of slå, slag og slark can be communicated via score to another cellist. The starting point for those pieces is an unstable chaotic passage of sound created by pressing the bow into the string like a steamroller, two-handed percussive effects, and brilliant double flageolets. You can´t push a cello any further if you wamt to be able to play on it again. Grenager´s playing is often at the very limit of what is physically possible. In the cello concerto there are passages whose purpose seems to be to allow the cellist to exhaust himself/herself through that kind of brutality. The musical material itself seems to be exhausted to the point at which all it retains is open fifths and bowing in circles over all the strings like primitive, basic material.

*

Even though there are listeners for whom all contemporary music sound like several versions of one and the same pling plong, one might wish that they could perceive just how entertaining and accessible much of Lene Grenager´s music is - without it becoming innocuously decorative, however. It is too frenetic and brutal for that. To take a diametrically opposite example: Morton Feldman´s music is seldom directly entertaining. The contract this music enters into with its audience goes like this: ´Hold on to what you have, there won´t be any more than this. If you want to get something out af it you´ll have to pay attention!´ In Grenager´s music this would be more like: ´Fasten your seatbelt, we´re off and it´s going to be a fast ride!´ The cello concerto has a fragmented, collage-like character that evokes a sensation of fast tempo. And perhaps a hint of horror vacuii.

This is even more applicable to Grenager´s earlier work Attitude written for Affinis. In this work there are extended sections of structured improvisation. This can be compared with the result when improvising musicians put ´strict passages´ in their music (listen for example to Anthony Braxton and Barry Guy). It is doubtless very seldom that the ideal is to emphasize the difference between open improvisation and controlled playing; it is more usual to want the two elements to melt into each otehr without clear boundaries. The cello concerto has no blank spaces where the performers are left entirely to themselves, but there are degrees of freedom, which gives a certain flexibility. It would appear that very much depends on the soloist, Tanja Orning, and her interpretation. It is probably misleading to compare the cello concerto with solo performances that we have heard by Lene Grenager. In any case it is best to expect the unexpected of this new work.
image
webdesign: kristin at neuni.com top photo by ann iren ødeby